Hösten betyder jakt i vår familj.Det betyder att herrarna i vårt hus stiger upp tidigt om morgonen och jag ligger i min säng och lyssnar till ljudet av kaffe som kokas,semlor som fylls och packas, ryggsäckar som tas fram och packas och sedan blir det tyst och man hör båten som åker iväg.
Jakt är ingenting som jag är uppväxt med. Tvärtom så var jag lite av ”rävflicka” då jag var ung och naturligtvis vegetarian. Så träffade jag Jöje och han hämtade hem fisk och kött och det kändes lite dumt att inte äta det.
För det kändes ju lite annorlunda än den köttindustri som jag inte var så förtjust i. Och jag började äta kött. Våra pojkar har vuxit upp med jakt och de har alltid tyckt om att jaga. I dagens läge är jag helt lyrisk över all närproducerad mat som vi äter. Vi brukar skämta att när vi har det lite ansträngt ekonomiskt så då äter vi bara älg, hjort, gös osv=)
Ju mer jag har följt med jakt och allt som hör till så inser jag också att jakten binder samman alla dem som jagar och att det är mer än att skjuta djur. Det är att vara med i en lång kedja av en kultur som generationer av skärgårdsbor gjort. Det är inte enbart jakten som går i arv, lika förtjust har jag varit i alla dessa historier som våra pojkar har fått ta del av. Det hör till att man har paus under jakten, tänder en eld och grillar korv och äter sin medhavda matsäck. Jag har aldrig själv varit med men jag har fått höra historierna som pojkarna fått höra.
Och jag är glad över att de fått ta del av den här sidan av en skärgårdskultur. Jag kommer ihåg när Emil var ca 5 år gammal och jag var på fastlandet med de två andra pojkarna och Emil hade farit på harjakt med Jöje och grannarna. De hade fått en hare och när jag kom hem var jag lite orolig för hur Emil hade upplevt att ta livet av en söt liten pupujusse.
Men det var inte samma sak som att gå till bekanta och se på kaniner. Han var såå stolt över att han fixat mat till familjen. Grannens Harrieth tillredde haren och så gick vi alla för att äta. Emil gick raskt före på stigen och var mäkta stolt att det minsann var han som fixat mat på bordet.
Så jag tror att det på något sätt är det som fortfarande bereder jägare tillfredställelse,för Emil 5 år och för alla jägare; att de kan gå ut i skogen och hämta mat. Det är inte samma sak som att gå till butiken.