För några veckor sen besökte jag och Jöje Annero på Granö här i Sibbo skärgård. Jöje är född och hemma från Granö så när våra vänner hade renoverat sitt hus blev vi inbjudna för att se hur Annero ser ut nu. När vi satt och drack kaffe visade Ida och Tomppa, som nu har stället, alla möjliga skatter de hittat i huset. Bland annat fanns det uppsatshäften från Idas mammas och morbrors skoltid. Vi satt och läste i dem och Ida visade uppsatsen som hennes morbror Påka skrivit i skolan. Häftet är daterat till 1943 men vi tror att han skriver om bombnatten 1944.
Påka hette Kurt Lindholm och var född 11.4 .1932 och dog 1989 och bodde hela sitt liv på Annero på Granö. Så här skrev han:
En bombnatt
Nu skall jag berätta om det värsta jag upplevat. Det skedde under en bombnatt.
Pappa och jag voro i bastun och badade då vi hörde att ryssarna kommo med sina flygplan. Jag tittade ut och då såg jag hur ljust det var där ute. De kastade nämligen lysbomber. Vi badade dock till slut och när vi kommo ut från bastun sågo vi att de andra kommo till bastun för att söka skydd. Vi gingo också in tillbaka, men efter en stund gingo morbror och jag ut för att se om de hade fällt några brandbomber.
Vi lågo länge ute och då sågo vi hur det föll många bomber nära oss. När vi gingo tillbaka in sågo vi hur de våra sköto ned en rysk flygare. Vi trodde att bombningen snart nog skulle upphöra, men det höllo på ändå till morgonen. På morgonen gingo morbror och jag ut och på vägen sågo vi en raket. Vi trodde först att det var ett spårljus men den steg mycket högre än spårljus.
Sedan gingo vi vidare och då sågo vi att en bomb hade fallit ganska nära mitt hem och vi hade fått nästan alla fönster ut. Morbror hade legat på ängen när bomben hade fallit och skärvorna hade fallit nära honom.
Vi gingo och sågo på bombhålet. Sedan gingo vi ut på uden och därifrån sågo vi hur det brann i Helsingfors. Vi gingo nu tillbaka längs isen. När vi kommo tillbaka var kaffet färdigt. Vi drucko kaffe och det smakade gott för vi hade ej hunnit äta på kvällen.
Nu har jag berättat om den värsta bombnatten jag har upplevat. Alla önska vi att det skall vara den sista. Jag hoppas även att inte hela Helsingfors bli förstört.
Det kändes märkligt att sitta där i hans gamla hem och läsa en 11 -12 årig pojkes tankar om bombnatten. Det är svårt att tänka sig in i hur det kan ha känts för den lilla gossen där han sitter i Söderlunds bastu med alla sina släktingar, bomberna viner utanför och ingen vågar gå ut. Kallt är det och inte har han fått mat heller.
För några år sedan var jag till Punkaharju och träffade där Elsa som två gånger fått fly från Karelen och hennes berättelser om hur de togs om hand som flyktingar, det var ingen trevlig berättelse och att sedan stå med henne och sjunga Sotaveteraanien iltahuuto, det var en stark upplevelse. Tycker speciellt om denna rad i refrängen:
Kertokaa lapsen lapsille lauluin, himmetä ei muistot koskaan saa.
Och detsamma gäller Påkas upplevelse av hur det var då bomberna föll här i vårt land. Därför är det viktigt att berätta dessa berättelser, så att vi vet vad vi inte vill uppleva på nytt.
