I kväll blåser det igen. Inte så ovanligt i skärgården om hösten.Förra veckans Aila storm kändes minsann hos oss. Det blåste rakt på, knäckte några träd och det mesta som var löst på backen hittade vi på nya ställen. Idag var det fint hela dagen men när jag kom ner till Gumbo kl. 17 för att ta Pörtö line hem, så blåste det rakt på i Gumbo. Vädret ändrar fort.
För många år sedan kom jag hem en sen höstkväll från Gumbo. Det var mörkt och blåsigt och regnet öste ner.
Jag hade vår Yamarin båt som inte har hytt. Och naturligtvis hade jag inga regnkläder men jag tänkte att hastigt är jag hemma och styrde båten rakt mot Simsalö. Efter Kakusteinssundet så piskade regnet mig rakt i ansiktet och jag försökte plira med ena ögat och parera vågorna. Jag hade bara en kort sträcka hem efter det.
Och plötsligt lät motorn konstigt och sedan blev den tyst. Jag vred på startnyckeln, kollade att inte bensinslangen satt i kläm, att jag hade bensin, nödstoppen, men motorn var tyst. Jag fiskade raskt fram telefonen ur fickan men hast du mir gesehen… akkun var tom. Hur typiskt var inte det???
Jag tittade mig omkring och märkte att vinden höll på att driva mig och båten mot Opanholmen och naturligtvis det enda stället med en klippa längs med stranden. Jag tog fram paddeln och försökte paddla bort från klippan men det hade lika stor effekt som att stå och vifta med en tändsticka, båten rörde sig målmedvetet mot klippan.
Insåg att jag inget kan göra så istället funderade jag hur jag skulle minimera skadan. Jag såg att det stack ut lite vassa vid klippan så jag lade mig på mage i fören och när jag kom så nära att jag nådde vassen, tog jag ett fast grepp om vassen. Den höll.
Sakta, sakta drog jag mig och båten åt sidan genom att försiktigt ta tag i en ny knippe vassa och släppa den andra handen och så arbetade jag mig sakta bort från klippan. Och när jag kommit förbi berget så reste jag mig hastigt och hoppade i land. Jag försökte dra båten upp på land men den var för tung för att jag skulle orka dra upp den. Jag satt foten på repet och så sträckte jag mig efter den största sten jag nådde till och rullade den mot båten och virade repet runt stenen. Sedan satt jag ännu flere stora stenar på repet.
Sedan tittade jag upp och funderade. Det bor ingen året runt på Opanholmen men när jag gått en stund så såg jag ljus i ett hus. Genomfrusen och våt knackade jag på dörren . Det var en sådan otrolig lättnad att få komma in i värmen i deras hus, få varmt te och sedan ännu hjälp med att komma hem.
Lärdomen av denna händelse är, om man prompt måste ut till havs då det stormar är
- ladda alltid din telefon helt full
- ha alltid regnkläder på
- ha en liten båt som du kan manövrera
- meddela någon att du är på väg, så att någon saknar dig ifall du inte dyker upp
Så i kväll när det stormat har jag gladeligen suttit i soffan, stickat, druckit te och planerat för julen.
Men det finns inget som är så dåligt att det inte för något gott med sig; Heikki och Maja som råkade vara hemma den stormkvällen för många år sedan, de är fortfarande mina goda vänner.