Året runt på Simsalö

När jag var ca 3 år gammal deltog jag i Tant Inas lekpark i Sinebrychoffs parken i Helsingfors. Jag kunde inte finska men jag lärde mig snabbt hur man skulle överleva i parken och inta sin plats i sandlådan. Det gällde att sätta gränser för samlevnaden och mina två väldigt nyttiga fraser jag snabbt lärde mig var Mun lapio och Ei saa lyödä, se on tyttö.

Sedan tyckte mina föräldrar att då man bor i södra Helsingfors och har sommarställe på Björnsö i Sibbo skärgård så behövs det lite ansträngingar för att jag och min bror Oscar skulle lära oss finska. Jag sattes i en finsk musikklubb och jag kommer ihåg att jag inte förstod ett dyft av vad som sades men jag fick en lergök i handen och blåste för fulla muggar när tanten gav tecken. Blåsa på finska gick bra, de andra sjöng och jag blåste och sedan var det bara att ta ett steg i gången för att lära sig finska.

Mina föräldrar tyckte fortfarande att det inte räckte för att vi skulle lära oss finska så de hyrde ett sommarställe i den lilla byn Murakka i Hartola kommun i Mellersta Finland. Jag var då sju år gammal. Ingen förstod svenska och det var bara att lära sig finska om man ville hänga med byns ungar. Det började fint när vi satt och åt morgonmål på verandan till vårt hus. Jag minns att solen sken, det var varmt och mysigt att sitta där på det nya stället i en helt annan miljö. Så hörde vi att någon närmade sig och plötsligt stod en pojke på vår veranda och en flicka och en annan pojke bakom honom. Han som stod längst fram, bugade och sa Goodmorning.

Barnen var Eero, Aarne och Seija och det var Aarne som stod för pratet. De var barn till lärarparet i by och de hade stått bakom knuten och funderat vilket språk de nya hyresgästerna pratade och kommit fram till att den nya familjen nog talade holländska. Men eftersom deras holländska var obefintlig så beslöt de sig för att närma sig den konstiga familjen på engelska.

Där började vår vänskap och det måste ha varit utmanande för de finska barnen att hänga med hurrina i byn men så småningom blev vår finska bättre och vi kunde obehindrat umgås. Men inte att vi någonsin upplevde att språket var ett hinder för att leka med varann. Tvärtom, det var ju spännande. Murakka bjöd på bondgårdsliv, hundar, kossor, tjurar, Heimo Hyttiläs bybutik, Kusibaari, rökbastu, sahti(för de vuxna), utfärder till olika små öar som kallades Luoto och otaliga lekstunder med alla barn i byn. Och eftersom det är mina barndomsminnen så var det alltid varmt och soligt väder.

När jag sedan själv blev förälder så förstod jag inte alls att göra samma åtgärder för att våra barn skulle lära sig finska. Jag förstod inte att man i Finland behöver fundera hur enspråkiga familjers barn skall lära sig finska. Jag, som obehindrat svänger mellan svenska och finska, blir lika berörd av Kalliolle kukkulalle som Höstvisan, läser Paavo Haavikko likväl som Tove Jansson, jag förstod inte att jag måste göra något för att våra barn skall lära sig finska. Det trodde jag att man bara lärde sig.

Men om man bor på Simsalö så är det inte så lätt att komma i kontakt med det finska i Finland. Dessutom vill de finskspråkiga bekanta vi har, väldigt gärna lära sig svenska, så de talar alltid svenska med oss. Och det var först när jag satt och förhörde finska läxan i lågstadiet med Ville, som jag insåg att våra barn ju verkligen inte förstår någon finska överhuvudtaget.

Min väninna Maria och jag bestämde oss för att skicka våra svenskatalande gossar på lite finnbete till Kitee och dit åkte pojkarna. Vi instruerade dem att ingen svenska fick talas och efter en vecka ringde vi och frågade hur det går med finskan? Hyvvee, hyvvee svarade gossarna och vi mammor tänkte att såå bra behövde ju inte finskundervisningen gå. Men pojkarna trivdes och fick på samma gång en dos östfinländsk kultur.

Så utan att det var meningen så har min egen familj vuxit upp till helt enspråkiga individer. Bättre blir våra barns finska hela tiden men skulle jag i tiden ha insett hur enspråkig svensk miljö Simsalö är så skulle jag också ha åkt i väg till Murakka och gett mina barn samma finska språkbad som jag själv fått.