Året runt på Simsalö

1.5.2001- 2.11.2019

Vår helt underbara lilla Nelly katt dog i går. Hon blev 18,5 år gammal och var en strålande personlighet. Hon hade alla tecken som hörde till norsk skogskatt men skulle nog egentligen vara en vanlig bondkatt, vet inte hur det gått till för hennes tvillingsyster Lilly, var en vanlig katt. Men det absolut roligaste med henne var hennes personlighet. Hon hade ett ego som var så stort att det just och just rymdes i hennes lilla kattkropp. Hennes syster Lilly tog möss stup i kvarten men när Nelly tog ett så såg hon minsann till att vi alla stod på gården och hurrade. Gjorde vi inte det genast så skrek hon tills vi förstod vilket stordåd hon minsann gjort.

Och där sitter ni och äter och inget får jag…….

Redan från första början tog hon kommandot och Lilly fick finna sig i att komma i andra hand. När vi hämtade dem från familjen som hade dem så gömde sig Lilly under sängen medan lilla rufsiga bollen Nelly käckt kom fram och hälsade. De var båda två jätteduktiga på att ta möss och fåglar. När våra grannar på Lågör fick problem med sorkarna på sin ö så förde vi över Nelly och Lilly till dem. Lilly stack i väg och gömde sig medan Nelly var i sitt esse.

Nelly gick omkring på ön och bara bet ihjäl sork efter sork och till slut låg de överallt. De första åt hon men sen orkade hon int mer. Glömmer aldrig stunden då vi alla satt vi ett stort utebord och hon kom dragandes på en sork. Hon la sig ner på ett lämpligt avstånd, tittade noga att vi alla tittade på och sedan drog hon i gång sin show. Hon kastade upp sorken, jonglerade med den och inväntade ovationerna och sen upprepade hon allt igen. Hon var helt otrolig, vi skrattade, klappade och hurrade och hon njöt. Som en riktig liten cirkuskatt.

Jag och pojkarna tältade på Lågör övernatten så att katterna skulle känna sig trygga. På morgonen kom Gusse, som bor på Lågör med ett helt ämbar fullt med döda sorkar. Den synen glömmer jag aldrig…..

Nelly hade en fin svans. Vår granne Benko sa en gång när hon ännu var ganska liten att Nelly har inte en svans utan en plym och när man har en så fin plym till svans så är det klart att hon vill visa den. Hon gick nämligen alltid med sin svans rakt upp.

Nelly visste precis vad hon ville och hon uttryckte klart och tydligt vad hon ville och inte ville. Många gånger vaknade jag av att hon stod på mig och när jag tittade upp så såg jag rakt in i hennes skrikande mun. Då var det bara att sätta igång och krafsa henne eller stiga upp och ge henne mat. En annan gång kom hon upp till övre våningen och det fanns ingen ledig plats för henne. Hon tittade argt på oss alla och sen satte hon sig med ryggen mot oss, öronen bakåt och så förde hon svansen av och an. Ett sånt pack!

Mat var Nellys stora passion och fisk var det hon gillade allra, allra bäst. När pojkarna skuffade ut vår roddbåt så kom hon galopperande varifrån som helst i full fart. Hon visste att då satt vi ut det lilla nätet där den goda lilla fisken kom. En gång var hon så ivrig att hon trasslade in sig fullständigt i nätet och vi fick klippa sönder nätet för att få ut henne. Förra våren tog Ville och jag roddbåten för att klippa vass men Nelly trodde det var fisk som var på agendan. Så hon hoppade galant upp i vår TG båt och skulle gå längs med kanten för att komma närmare vår roddbåt. Men hon hade inte räknat med att kanten var ganska liten och smal och att hennes klor inte höll henne där och vips hörde vi ett plask och där simmade hon. Vi rodde snabbt för att hjälpa henne och det jag tyckte var så fint var att hon inte simmade mot land utan mot Villes utsträckta händer vid bryggan. Hon litade på att han skulle rädda henne och rätt hade hon.

När pojkarna var små hade vi ett akvarium och då satt hon på glaset och hade tassen i matningshålet och då och då lyckades hon fiska upp en guppy. Men en gång räknade hon fel. Jag hade tagit bort glaset för att jag skulle städa akvariet och glatt hoppade hon, som hon trodde: upp på glaset, men landade in i akvariet. Hon såg vild ut med allt akvariegräs i sin långa päls.

Hon lärde sig också fort att det lönade sig att gå till Grunnes brygga när Oliver stod där och fiskade. Då kunde det hända att hon kunde få en fisk eller två. Senaste året kom även Felicia och Olivia med fisk åt Nelly. Och Nelly åt.

Nelly var en social katt, hon var alltid med där vad det hände. Och hon såg till att man såg henne. Så när hon ville bli krafsad så gjorde hon allt för att bli just det, krafsad i det oändliga.

När våra grannar hade kusinträff en somrig kväll gick Nelly glatt över eftersom hon insåg att det kunde vankas mat och en och annan krafs. Ville gick över för att hälsa på och där satt Nelly mitt på kusinträffen på en helt egen stol.

Vi kunde aldrig göra någonting på vår backe utan att hon var med. Hon ville alltid vara med där det hände.Om det så gällde blomplantering, vedhuggning,dra upp båten, bygga på något ja vad som helst så vips var hon med. Ännu förra veckoslutet när hon redan var ganska dålig så skulle jag tvätta soffdynorna. Hon låg uppe på andra våningen och sov men kvickt som en vessla var hon nere och upp i soffan för att kontrollera vad jag riktigt gjorde med soffdynorna.

Vårt hus känns oändligt tomt utan henne och det är bara att vänja sig vid att ingen mer kommer nerspringande till bryggan när man kommer hem eller jamar på en när man varit länge borta. Idag morse när jag vaknade så tittade jag genast ifall Nelly skulle komma upphoppande i sängen för att få sig ett morgonkrafs. Men ingen kom.

Så går en dag och kommer aldrig åter men vilka dagar och minnen du gav oss.